
Under vårsolens värmande strålar kom jag vandrande på den av vårgrönska nästan uppslukade stig som hade lett mig längre och längre in i skogen.
Plötsligt framför mig spärrades stigen av en Huorner, en Ent som återfallit till träd, halvt träd halvt ent. Nedkommen från Fangornskogen i midgård, kanske fördriven av Orcherna i Isengård. Nu väntande på att åter vakna som en Ent, skogens beskyddare som ska skydda skogen från orcher och troll.
Lyssnade jag noga kunde jag förnimma ett obekant ljud i luften, nästan ohörbart och obegripligt, enternas hemliga språk.
Försiktigt gick jag förbi och visste att min skog var i tryggt förvar för vem vet. Finns där en finns där fler.